Gränbyskolan minns Förintelsens offer
Till minne av Förintelsens offer den 27 januari 2016
Jag vill att ni alla under dagen går förbi anslagstavlorna vid varuautomaten i ljusgården. Där finns det en liten miniutställning som har det underliga namnet ”Aktion T4”.
I utställningen kan du bland annat läsa om lille pojken Robert. Han skadades vid födseln och fick ett funktionshinder som gjorde att han hade svårt att röra sig. Förutom det var han en alldeles vanlig och glad pojke som annars mådde bra och lekte. Han bodde i Tyskland och fyllde 5 år 1942. Då, när han var 5 år, tog hans mamma honom till sjukhuset för att få hjälp med hans besvär, och när mamman väntade utanför dörren till läkarna, hörde hon hur de, läkarna som borde jobba för att ge Robert ett rörligare liv, diskuterade hur de i stället skulle ge pojken en giftspruta så att han skulle somna in. Alltså dö. Läkarna diskuterade avlivning, som när veterinären diskuterar avlivning av en sjuk kanin.
Var de kanske galna mördare som hade klätt ut sig, och låtsades vara läkare? Nej. De låtsades inte vara läkare, de var läkare men diskuterade ett mord utan att bryta mot lagen som gällde då i Tyskland!
Hur gick det då för femårige Robert? Det kan du läsa mer om i utställningen som handlar om de tyska nazisternas program för hur man skulle döda alla tyskar med funktionshinder och sjukdomar. Skälet var att man ville undvika att de sjuka fick barn, och att fysiska och psykiska funktionshinder på det viset skulle sprida sig.
I dag är det den 27 januari som är dagen till minne av Förintelsens offer, och det är 71 år sedan som ryska soldater befriade fångarna i koncentrationslägret Auschwitz, och med dagen vill vi minnas alla de miljontals människor - judar, romer, homosexuella, politiska aktivister, sjuka … helt vanliga människor helt enkelt – som mördades av nazisterna på 30- och 40-talet.
Varför ska man minnas det som hände för så länge sedan, kanske du undrar? Det är ju för flera generationer sedan? Jo, vi måste minnas Förintelsen som en påminnelse. Förintelsen är nämligen det värsta exemplet på hur illa det går när människor i sin vanliga vardag väljer det onda i stället för det goda. Ett så stort mördande i Europa, där miljoner människor plundrades, blev kallade vidriga saker, sköts, gasades och torterades ihjäl, var självklart känt av miljoner andra människor som själva inte drabbades. Det var inte bara de som dödade som valde det onda. Var och en som valde att inte säga nej eller stopp, valde också det onda, fega.
Minnesdagen ska påminna oss om att vi i världen kan välja det goda och säga stopp i dag. Visst är det höga ledare, presidenter och generaler som fattar beslut om att oljefatsbomber ska släppas över civila i Syrien, att flygattacker ska göras mot bostadsområden i Gaza, att vanliga människor i Sydsudan behandlas helt utan respekt och plundras och våldtas, att skolflickor rövas bort från sina hem i Nigeria för att bli slavar - och att människor på andra håll i världen lider under förtryck och våld. Men det är många miljoner människor – så kallade vanliga människor – som låter det hända eller som utför handlingarna, i stället för att säga eller sätta stopp.
Förintelsens minnesdag ska påminna dig och mig om att vi alltid varje dag i vardagen kan välja det goda i stället för det onda. Säga snälla saker till kompisen i klassrummet i stället för att säga det elaka. Skicka beröm eller en hälsning till henne eller honom där borta i stället för att skicka retsamma bilder. Göra någon glad med något litet vänligt ord i stället för att ignorera. Gör vi dåliga, onda saker kan det sätta igång andra att också göra illa andra, och så kan det förvärras. Förintelsen började inte med massmord, utan den började med att man öppet började kalla vissa människor för dåliga saker, och började kränka dem i vardagen. Muntliga kränkningar som växte, inspirerade andra och blev ett massmord på miljoner människor. Det kan hända och händer igen.
Ta en titt på utställningen i ljusgården, och få reda på hur det gick för femårige Robert som läkarna ville avliva, och påminns om att vi nu faktiskt lever i en värld där det mesta är bra, men där vi måste tänka på att vi när som helst kan förstöra allt genom att börja välja det lilla onda beslutet i vardagen, som drabbar en annan människa. Ondska och elakhet inspirerar andra, och omvänt: goda, snälla handlingar inspirerar oss att vara bra mot andra.
Vi kan faktiskt ta hand om varandra och långsamt förbättra världen med enkla saker som snälla ord och respekt - för motsatsen, ondskan som utställningen ”Aktion T4” beskriver, vill faktiskt ingen – varken du eller jag - utsättas för!
Ta hand om varandra i Gränbyskolan! Vi ses!